Chocken!

Helgen kom och gick och kl 08.00 på morgonen ringde telefonen, yrvaket svarade jag och det var läkaren, de hade fått tillbaka mina provsvar och det var positivt, det var en tumör eller rättare sagt livmoderhalscancer, dom hade fått tillbaka proverna snabbt, redan på fredagen 3 dagar efter jag var där, men han ville inte förstöra min helg så dom väntade till nu, så snällt..! Han sa att det var ju ett väldigt tråkigt besked och han hade redan ringt och skickat mina papper till kvinnokliniken på Salhgrenska och jag skulle bli kontaktad av dom angårende operation osv. Jag lyssnade inte med hela örat utan försökte mest förstå innebörden av att jag hade cancer, det får man inte i min ålder, jag har ju inga barn ännu...återligen snurrade tusen tankar i mitt huvud, operera, operera vadå? jag frågade och dom sa att dom måste ta bort en del av livmoderhalstappen, okej det låter ju inte så farligt... Han önskade mig lycka till och sa att om det var något jag undrade över så var det bara att ringa. Sen kom tårarna för första och sista gången och jag funderade hur man berättar det för familjen! Jag tog telefonen och ringde runt till mamma och mina systrar, jag tror ingen inklusive jag fattade vad det innebar, ändå tänkte jag hela tiden, jag har cancer jag har cancer, som att man inte förstod men ville det skulle fastna! Några timmar senare ringde de från Sahlgrenska, fick tid på onsdagen att komma ner! Hur kunde jag vara sjuk, jag kände mig frisk, kunde rida på min häst,jobba ja allt! Visst var jag trött hela tiden, gått ner i vikt, men ändå!! Åh vad dum man är!!

Undesökning!

När jag kom till läkaren så satte vi oss ner och pratade, jag förklarade problemet och sa att jag ville ta ett cellprov som jag fått kallelse till under hösten men missat, på samma sätt jag missat de andra jag fått i några år tillbaka! Jag då kan jag ju igentligen skylla mig själv, men jag hade ingen aning om konsekvenserna, det pratades ju inte om livmoderhals cancer, för helvete!! Men iallafall så hoppade jag upp i stolen och han började undersökningen, eller han kom inte så långt för jag började blöda med en gång, han såg bekymmrad ut och sa att han inte kan ta cellprov pga av blodet. Men han skulle försöka knipsa bitar från livmoderhalstappen...ajajajaj, spänd som en ståltråd var jag men det gick bra! När vi var klara satte vi oss för att prata igen, jag fick en liten känsla att han undvek kolla mig i ögonen, men sa att antingen var det en kraftig infektion eller tumör, han skrev ut medisin och jag fick återbesöks tid om 2 veckor, provsvaren skulle ta 10-14 dagar. När jag gick hem gick tusen tankar i mitt huvud, vad menade han? tumör? vad innebar det? rinde mamma och berättade och kom fram till att inte måla fan på väggen innan provsvaren kom. Jag slog ifrån tanken, tog mina piller, 5 om dagen och väntade

Nått är fel!

Den 13 mars 2006 fick jag reda på att jag hade cancer, ett besked som självklart förändrade mitt liv. Jag hade varit tillsammans med M i nästan sju månader och igentligen känt att något inte stått rätt till ganska länge, säkert ett år tillbaka men dum som man är så drog jag mig för att kolla upp det, dagarna bara går, blir till veckor och sen månader. Livmodehalscanser vad är det? bröstcancer vet man mycket om och hur man undersöker sig, känn igenom brösten och leta efter knölar, det är ganska obehagligt , men jag har ju ganska små bröst så har jag en knöl så syns det nog... Jag var inne på att det kunde vara en könssjukdom, fast det stämde inte in, när M och jag hade sex så gjorde det ont och det blödde lite, infektion tänkte jag. Vid jul/januari blev det värre, jag fick riktigt ont och det började blöda mera, beställde en tid hos en gynekolog den 27 februari men tog mig aldrig dit. Flyttade ihop med M och efter 3 dagar åkte han iväg för att jobba i 2 veckor, under tiden jobbade jag och ignorerade problemet som vanligt, sen att jag hade konstant mens så det kändes att jag hade inkontenensbesvär var inte så noga, åhh så korkad man är!! Tiden gick och M kom hem och självklart hade vi sex, eller prövade för då gjorde det ONT och blödde regält, då fick jag panik och ringde gyn dagen efter och fick tid den 8 mars kl 14.00

Anledningen

Ja varför skriver jag, varför vill jag berätta "min story" till alla? Jo det har gått 13 år sen jag fick det mest avgörande , slutgiltliga, konstiga, overkliga, hårdaste, chockerande, overkliga beskedet i mitt liv. Jag har inga problem att säga till folk vad som hänt, terapi för mig säger jag till alla och babblar på som det var feber jag fått! Men det är inte feber... det var Cancer..En förädiskt sjukdom som idag många överlever, men många dör av, CANCER.. bara ordet får en att rysa, en av sjukdommarna som tar livet av mest folk, iallafall av oss i I länderna, men det gör oss inte mindre rädda, och den uppstår i många hemska former. Jag hade tur, kanske banalt att ens berätta min historia, men den förändrade mitt liv på en vecka.. på måndagen var jag en i mängden med alla risker, sorg, lycka ja som alla andra, till en person som fick Cancer...vad det nu innebar... Det jag skriver från här är taget från min dagbok som jag skrev några dagar efter jag kom hem från sjukhuset. Varför jag skrev var nog för att det skulle vara verkligt för mig, allt gick så fort, som en dröm och på nått sjukt sätt ville jag fånga varje ögonblick, få med varje känsla, så jag aldrig glömmer!

Lita inte på någon!

Jag är en person som tror det bästa i alla, nästan iallafall, jag vill inte dömma och mitt första intryck på folk är gott, för det mesta, jag erkänner att jag några gånger dömt ut en person när jag precis träffat den, men ofta har jag fel vid det tillfället, hur det nu går till.. :) MEN vi alla bär på en historia som gör oss till den vi är, jag har fått höra att jag är arrogant, vilket jag inte är , men tänker man efter... en person som är osäker går inte runt och hejar på alla, utan kan därför uppfattas som en med näsan i vädret, arrogant, bla bla medan en som har jätte självförtroende hejar på alla och ses som öppen hjärtlig!! Jag har som alla blivit sårad och bedragen, det hör väl till livet... Men jag tror jag hamnar på det extrema sidan, tänker inte gå in på detaljer men det har format mig till den jag är idag, tyvärr så formar man inte enbart sig själv, nä man blir formad av alla runt omkring en, handling och konsekvens..så jäkla tragiskt är det, jag vill vara den jag är, men människor i min närhet hindrar detta och jag blir en person jag inte valt att vara själv...och den värsta av alla, när en person med dåligt självförtroende tippar över på andra sidan att hon/han blir en elak person själv, DET är tragiskt. I vilket fall så var ju Titeln: Lita inte på någon... och nä det gör jag inte, förklaring finns men vem vill lyssna på saker vi alla råkat ut för minst en gång i livet! Det största misstaget jag har gjort att inte lita på någon är att inte lita på mig själv, och min kropp, det är en stor del att jag hamnade där jag är idag!